Vatten är vitalt!

Jag har det senaste året besökt flera svenska städer av ungefär samma storlek som Linköping och jag vilja skulle påstå att Linköping står sig ganska starkt vad gäller utbudet av spännande och vackra stadsmiljöer. Dock fattas en stor sak som andra "konkurrerande" städer gärna framhäver och som också har en stor attraktionskraft - vattenkontakt.

Jag tror att närheten till vatten är en kvalitet som ligger djupt rotad i människan. De flesta av de besökta städerna har någon sorts kontakt till vatten. Allra senast, förra helgen, var jag t.ex. på besök i Jönköping. Kring Munksjön har en hel del nyare bebyggelse skapats, vilket lär vara attraktivt pga. av sin närhet till vatten. Just nu håller bland annat ett teaterhus på att byggas i området.

Bro över Munksjön i Jönköping. Bild från Parabolux (parabolux.se).

Linköping har starka attraherande element, bl.a. bra logistiskt läge och ett på många sätt fantastiskt universitet. Dock är detta något som många konkurrerande städer håller på att arbeta sig ikapp med. Snart kommer skillnaden i dessa element att vara marginella och därför ingenting som Linköping kommer att kunna förlita sig på i längden om man vill behålla eller förbättra sin position som svensk tillväxtstad.

Människor flyttar lättare över kommungränser idag än tidigare och i valet av boendeort är utbudet av olika boendemiljöer viktigt. Oavsett om man vill bo i en stadsmiljö eller på landsbygden, så betyder kontakten med vatten väldigt mycket för attraktionskraften.

Linköping saknar detta element i stor utsträckning. Stångån för all del, det är viktigt att man arbetar för att skapa en närhet mellan stadslivet och vattendraget på många sätt, men det är ändå inte i paritet med många konkurrerande städers kontakt med vattnet. Både vad gäller kvantiteten och kvaliteten (estetik och möjlighet att utnyttja). Därför vill jag framhäva vikten av att man från Linköpings kommuns sida arbetar för att skapa vattennära stads- och boendemiljöer.

Bebyggelse vid vatten. Havneholmen, Köpenhamn. Foto: Lundgaard & Tranberg (www.ltarkitekter.dk).

Linköping har både Stångån och Roxen i direkt närhet till tätorten, som både måste utnyttjas betydligt bättre. För att skapa en god kontakt till vatten behöver man både skapa tillgänglighet till vattnet från staden och tillgång till staden från vattnet. Det innebär att man;

- För det första måste öppna upp för den kanaltrafik som Göta kanal har, så att Linköping på riktigt blir tillgängligt sjövägen. Tillgängligheten kan bl.a. skapas genom att göra det möjligt för större båtar att ta sig in till stadskärnan. Stadskärnan bör då också ha en större gästhamn.

- För det andra att skapa fler vattennära stadsmiljöer, både för boende och besökare till staden. Arbete med att ”aktivera” Stångå-stråket har påbörjats, men det räcker inte på långa vägar. Staden (stadsväven, stadsstrukturen) bör därför också växa ut längs med Stångå-stranden norrut över E4 och möta Roxen. På så sätt ”aktiveras” och tillgängliggörs hela Stångåns potential samtidigt som vattennära stadsmiljöer skapas.

Tänk er en stadsstruktur som växer längs med Stångån och ut i deltat i Roxen, där en stadsmässig bebyggelse, likt Västra hamnen eller Hammarby Sjöstad, möter Roxen, med sitt båtliv. Det skulle innebära ett fantastiskt lyft för Linköping, som stärker stadens attraktivitet och identitet! Det skulle innebära att Linköping får en helt annan bredd och djup på "variationen av boendemiljöer".

Det något starkare gula området visar på en möjlig utbyggnadsriktning för Linköpings innerstad på lång sikt.

Omöjligt, kanske vissa tänker. Kanske för att Roxens strand är skyddad ur miljösynpunkt (häckning av fågelarter?) och kanske dels för dåliga geologiska förutsättningar? Jag menar att om man verkligen ser fördelarna och vill skapa detta så är det fullt möjligt. Det handlar om inställning helt och hållet!

Det finns flera saker som kan pusha Linköping framåt som ett ledande tillväxtcentrum och kvalitativ boendeort. Kommunen har lagt stora resurser på att försöka lobba hit en höghastighetsjärnväg, som för all del skulle betyda mycket för stadens utveckling. Men frågan är väldigt svårarbetad eftersom den har är många intressenter på båda sidor, de allra flesta utanför länsgränserna. Frågan om att (juridiskt och ekonomiskt)möjliggöra stadsbebyggelse kring Stångån och Roxen är däremot lokal och bör därför vara lättare att realisera, dessutom med kanske lika stor effekt med avseende på stadens attraktionskraft. Om man hade lagt samma resurser på att tillskapa denna stadsutveckling mot vattennära stadsmiljöer som man har lagt på realiseringen av Ostlänken så hade vi säkerligen sett resultat, vad gäller stadens attraktionskraft, mycket snarare.

Arkitektur för stadsliv

Vad är "god arkitektur"? Det är en fråga som ställs ofta, inte minst av mig själv. En före detta kollega förklarade dess indikatorer som "vacker, funktionell och hållbar". Ganska bra sammanfattat, kan jag tycka, även om den inte svarar på frågan riktigt. För man kan dela upp "god arkitektur" i det som är subjektivt och det som är objektivt. Vad som är vackert är helt upp till vad betraktaren uppskattar i form, färg och material. Funktionalitet kan bedömas utifrån olika nivåer och beror naturligtvis på användarnas behov.

Det finns dock helt objektiva indikatorer för vad som är god arkitektur. När jag personligen analyserar ett byggprojekt så brukar jag först och främst ställa frågan vad byggnaden bidrar till sin omgivning. För stadsplanering handlar om att skapa attraktiva offentliga miljöer. Och god arkitektur är byggnader som understödjer dessa stadsmiljöer. Stadsplanering bör utgå från det stadslivet, då det främst är stadslivet som skapar attraktiva stadsmiljöer för såväl näringsidkare som för allmänheten.

Det som Gehl Architects brukar kalla för "Life - Space - Buildings". Där utgår stadsplaneringen utifrån det stadsliv som man önskar ha, och som är möjligt att skapa efter de förutsättningar som finns, på den bestämda platsen. "Life". Därefter bör man skapa de fysiska förutsättningar som krävs i stadsmiljön för att understödja detta stadsliv, t.ex. utrymme, kommunikation eller mikroklimat. "Space"´. Först i tredje hand i planeringsordningen bör byggnadernas utformning komma. Då med fokus på en utformning som understödjer stadsrummets funktion - och därmed dess önskade stadsliv. Mer info finns på Gehl:s hemsida.

Jerker Söderlind skriver i ett inlägg i sin blogg om stadens mjukvara och hårdvara, vilket jag tycker är väldigt intressant och relevant för detta inlägg. Stadens hårdvara, dvs. dess struktur inkl. infrastruktur, är något som går att kontrollera och som bör kontrolleras i stadsplaneringen. Dess mjukvara, dvs. det som stadens sedan fylls av i form av liv, rörelser och verksamheter, etc, är sådant som även beror på så många andra faktorer än det hårda ramverk som stadsstrukturen är. Dessa bör man inte i samma utsträckning planera för, utan snarare ge rum för i stadsplaneringen.

Även om Jerker gärna går något längre i denna uppdelning, där infrastrukturen och de offentliga ytornas form är det enda som bör finnas med i stadsplaneringen (framför allt inom detaljplaneringen, även om det är just detaljer i stadsplaneringen som han vill ha bort), så kan jag även hålla med om stora delar i resonemanget.

Bild från Kanozi över förslag på Burlöv station. Bebyggelsen är utformad på ett sätt som formger stadsmiljön och understödjer dess stadsliv och aktiviteter.

Jag anser att man mycket tydligare bör separera stadsplaneringen i det som är objektiva faktorer och det som är subjektivt. Självklart ska kommunerna kontrollera att byggnaderna uppfyller de skall-krav som de bör bidra med till stadsmiljön, men dess slutliga estetiska utformning bör lämnas mer öppet för att behandlas i ett senare skede. Det skulle för det första snabba upp beslutsprocessen kring de hårda faktorerna - infrastruktur, gatuutformning, etc. - och korta ner planeringstiden avsevärt för kommunerna. Dessutom skulle inte kommunen behöva låsa fast sig i olika estetiska beslut så tidigt i planeringen.

Istället så skulle ett planlagt område exempelvis kunna resultera en mängd tomter med vissa hårda krav (butiker, volymer, eller annat), men med få estetiska krav. Tomterna får dessutom prislappar på sig, där den kommande bebyggelsen får betala för "hårdvaran", som kommunerna har lagt ner. Prislapp och bebyggelsens understödjande funktion till stadslivet är då fastställt. När tomterna väl får intressenter och markanvisning sker så tävlar istället intressenterna på estetiska premisser. Kanske skulle Bygglovskontoret också få en större roll i stadsutvecklingen?