Linköpingsvisioner

Idag skriver arkitekten Ola Andersson ett inlägg på DN debatt, där han följer upp och vidareutvecklar sina resonemang ur sin nya bok "Vykort från Utopia". Detta är ett mycket bra inlägg som belyser en del stora problem i Stockholms stadsutveckling. Det finns många resonemang i både debattinlägget och i boken som kan appliceras kring stadsutvecklingen av Linköping.

Framförallt punkt 1 och 4 i inlägget, dvs. om att närförorterna måste förtätas och bindas samman med innerstadens kontinuerliga gatunät, samt att verka och bo i innerstaden blir synonymt med att man accepterar förändringar.

Han skriver bl.a.

1. Närförorterna måste förtätas och bindas samman av ett sammanhängande gatunät i kommunal ägo där alla har samma rättigheter och skyldigheter, på samma sätt som i alla Sveriges stadskärnor. I dag isoleras förorterna effektivt från varandra av breda motorvägar eller svårforcerad natur.
2. Rätten till bostäder och lokaler till rimliga priser måste garanteras. En stad där det är dyrt att bo och där bristen på billiga lokaler gör det svårt att starta nya verksamheter är inte en kreativ stad. Framtidens Ericsson, SKF eller H&M kan inte födas i Stockholm.
Nybyggt är dyrt. Det är de redan existerande bostäderna och lokalerna som är billiga. Befintlig bebyggelse i förorterna måste skyddas mot rivning, lyxrenovering och utförsäljning. De kommunala bostadsbolagens renoveringar av miljonprogrammen i syfte att göra sig av med dem som bor där i dag måste stoppas.
3. Alla som har resurser ska ges möjlighet att delta i byggandet av staden. I de flesta svenska kommuner är rätten att bygga ett eget hus en självklarhet. I Stockholm hänvisas den som vill göra det till tomter i kranskommunernas sommarstugeområden där varken kollektivtrafik eller kommunal service finns. På så sätt förvandlas det ena sommarstugeområdet efter det andra till praktexempel på ohållbart stadsbyggande.
I en växande stad med bostadsbrist är planeringens uppgift att garantera alla som vill bygga bostäder möjligheten att göra det på ett sätt som skapar förutsättningar för kollektivtrafik och fullgod kommunal service.
4. Slutligen måste vi kräva av dem som bor centralt att de accepterar stadslivet. Med privilegiet att bo i staden följer skyldigheten att acceptera att se, höra, stöta ihop med och känna doften av främlingar, deras liv och deras verksamheter. Det innebär också en skyldighet att acceptera att staden växer och att mer mark tas i anspråk för att förse nya invånare med de byggnader de behöver.

För övrigt kan jag varmt rekommenderar boken "Vykort från Utopia". För er som är intresserade så håller Yimby just nu på med en "studiecirkel" om boken.